Tack för era värmande ord här nedanför. Jag försöker för tillfället låtsas som om livet är som det var förr, eftersom jag är mitt inne i en långledighet. Därför undrar jag, inspirerad av Cissi följande:
Hur uppfattar ni mig?
Vad har ni för bild av mig som person?
Vad har jag för stil?
Vad vet du om mig?
(Och ja, jag kan ta kritik. 🙂 )
Idag är det elva dagar sedan det hemska hände. Det som aldrig tidigare hänt inom k-vården. Av alla verksamhetsställen i hela landet, varför just mitt ställe? På min avdelning?
Det har varit elva dagar av chock, sorg, tomhet, rädsla, ilska, frågor, funderingar… Jag har sett många fina sidor hos mina kollegor, men även en del fula sådana. En kris kan göra de mest märkliga saker med en människa. Jag har även lärt mig vilka som faktiskt bryr sig om mig, på riktigt. Det ser man på vilka som skickar en kommentar, ett sms eller slår en signal. En del andra, som jag trodde skulle höra av sig, har inte visat minsta intresse för att fråga hur jag mår. Det är tråkigt, men jag tar det som en lärdom om vilka jag inte behöver gå genom eld och vatten för.
Hur mår jag då? Jag vet inte! Det beror på vilken minut man frågar. Ena minuten mår jag ganska okej, medan jag i nästa minut känner mig alldeles ledsen. Det har visserligen stabiliserat sig och jag mår hyfsat numera. Det är lättare att tänka bort det onda när jag inte är på jobbet. När jag är där så blir jag så påmind hela tiden. En tanke som flugit genom mitt huvud säkert tusen gånger är ”Det kunde lika gärna ha varit jag”. Jag hade nämligen samma sorts tjänst, fast på annan plats, just den dagen. Den tanken har skrämt mig både en och två gånger. Jag har funderat grundligt på om det verkligen är värt det, att gå till jobbet med livet som insats. I början tyckte jag inte det, men jag har kommit fram till att jag vill vara kvar fast med bättre villkor. Jag har så många planer och ambitioner för vad jag vill göra och det ska banne mig ingen få skrämma bort mig från.
Ville bara säga att jag just nu ligger lite lågt med bloggandet pga det som hände på mitt jobb i måndags. Jag kommer troligtvis skriva ett längre inlägg om det jag kan berätta senare, men just nu ska jag tillåta mig att bara vara ett tag. Men jag kan säga till er som undrat att jag mår okej trots att jag är i en chock/sorgeprocess och att jag är rädd om mig. Återkommer!
Ja, jag vet inte, men jag tänkte i alla fall flytta hit:
Helt nyrenoverat, men allt är inte riktigt i vår stil så det är väl en och annan vägg som ska målas/tapetseras. Och det rutiga golvet i ena barnrummet måste bort. 🙂
Jag hann precis in på jobbet idag innan jag fick ett samtal om att S är sjuk. Det var bara att ta svängen förbi personalplaneringsfolket och berätta att jag skulle hem igen och sen åka. Hon var dålig i måndags och igår också men igår kväll mådde hon bra så då trodde jag att det skulle funka att gå till skolan idag. Tydligen inte! Just nu verkar hon ändå ganska pigg så vi får se hur det blir i morgon. Det är ”bara” magknip hon haft, inget annat, så det borde väl gå över snart.
Hmmmm… Välkommen höst- och vinterhalvår med all medföljande VAB. 😉
Dagen kommer att ägnas åt att tvätta och rensa här hemma. Jag tror minsann att det är dags att packa undan sommarkläderna och rensa bort kläder jag/vi inte använder längre. Orkar jag kanske jag slänger ihop lite trolldeg och pysslar lite också.
Jag tänkte jag skulle dela med mig av mitt och syrrans recept. Det var ett hittepå när vi var på Sardinien och det blev så gott att jag gjort det massor av gånger sen dess. Hittills har alla som fått smaka tyckt om det, så då borde det ju vara ganska okej… Jag höftar alltid när jag lagar det, men nedan är ungefärliga mått.
Kycklingpasta
(ca. 4 portioner)
4 klyftor vitlök
1 burk soltorkade tomater i olja (helst Ridderheims)
3-4 kycklingfileer (beroende på storlek)
Ca. 1- 1½ dl. vitt vin
Ca. 3-5 dl. grädde
Ca. 50-75 gram riven parmesanost
1 förp. babyspenat
Salt och peppar
Skiva vitlöksklyftorna i tunna skivor. Stek dem i oljan från de soltorkade tomaterna. De ska inte få färg utan bara mjukna. Skär kycklingen i tunna strimlor. Lägg i pannan tillsammans med vitlöken och stek på medeltemperatur tills kycklingen är genomstekt. Häll i vinet och låt bubbla ett tag (ca. 5 minuter) och häll sedan i grädden lite i taget, till det blivit lagom mycket sås (den är ganska tunn till en början). Häll i parmesanosten och låt smälta. Ha i så mycket som du själv tycker blir bra. Den smälta osten gör såsen tjockare, så sluta när den är lagom tjock. Hacka de soltorkade tomaterna och rör ned i pastasåsen. Krydda med salt och peppar. Servera med valfri pasta och valfri mängd färska babyspenatblad.
Fasen, tiden flyger iväg. Helgen var lite rörig, lite jobbig och mycket. Mest på grund av att jag hade så ont i ryggen och därmed inte hade tålamod för tre busiga tjejer. Jag har fortfarande ont men har skaffat antiinflammatoriska piller och hoppas att de kommer att hjälpa. Jag har för det mesta lite ont, men det har jag lärt mig att leva med. Det är bara tidvis det kommer perioder då jag har jätteont och just nu är det en sån. Well, det går över så småningom.
Igår slutade jag tidigt pga att jag skulle med stortjejen till tandläkaren. Hon har tandställning som behöver spännas och regleras ca. var sjätte vecka. På kvällen efter det var jag och D på världens supermysigaste lilla restaurang och åt middag. Fondueboden var vi på. Testa om ni har möjlighet. Väl värt ett besök.
Idag har vi varit lediga och inte gjort något särskilt förutom att slappa, kolla på ev. ny bil till D och baka/äta ananaspaj. Jag orkar inte ha massa projekt på g när jag bara är ledig en dag. Tyvärr så blir mina arbetsveckor lite väl mastiga när jag inte har tjejerna. Över 50 timmar är inte ovanligt. Tur jag gillar mina jobbarkompisar.
Äntligen fredag! Under de senaste tio dagarna har jag bara varit ledig en ynka dag. Det ska bli grymt skönt med en ledig helg nu.
Den ska ägnas åt namngivningskalas, lite fix och en titt på ev. nytt boende. Som det så ofta är i livet så är det många saker som ska klaffa, så vi får hoppas att det blåser medvind den närmsta tiden.
Livet som en Doris 